Bitarna skaver på insidan. Gör ont, river och sliter. Bitar av könsnormer mot förvirrade, trasiga delar av hen själv. 
Men så får Pim höra begreppet icke-binär och allt faller på plats. Det är som att kunna andas på riktigt för första gången.
Men Pim är rädd för att inte bli accepterad för den hen är. När Pim tillslut berättar för sin mamma att hen är icke-binär säger hon: "Det spelar ingen roll vem du är eller vad du känner dig som, du är fortfarande mitt barn. Och jag älskar dig." 
I Sverige finns det inget juridiskt kön som bekräftar Pims identitet. Att röra sig utanför hemmet innebär därför att ständigt bli felkönad. Av system, människor och myndigheter. Det är en ständig kamp att ens få existera. 

It has always been hurting on the inside. Pim never felt like Pim belongs to the gender norms that's accepted by the society. But when Pim gets to hear about the pronoun ''non-binary'' everything falls into place. It's like Pim can breath for the first time.
But Pim is afraid that no one will love Pim for who Pim really is. When Pim tells Pims mother she says: ''It doesn't matter who you are or what you feel like, because you will always be my child.''
In Sweden there are no legal gender that confirms Pims identity. It's a constant struggle to even exist.